I grevens tid

...är ett kul uttryck som säkert har en bra historia bakom sig. Hursomhelst så passar det väldigt bra in på dagens räddningsoperation där jag fick upp samtliga dahlior från jorden och in i papperspåsar inför vinterförvaring. Eftersom det har varit minusgrader (periodvis ganska många) i gott och väl en vecka så var det inte utan ett visst mått av nervositet jag satte grepen i marken. Men det kändes som att frosten inte hade nått ner så långt i marken så att knölarna skulle ha fryst. Vi får väl se till våren när de packas upp igen.

I år var alla knölarna övervintrade från tidigare säsonger och därmed ganska stora. Många får inte ens plats i kompostpåsarna som jag brukar stoppa dem i utan måste få en egen ICA-kasse. Svårt att tänka sig att de alla har varit små klena stackare i en liten plastpåse från början...

Eftersom min man då och då läser denna blogg så vågar jag inte skriva exakt hur många knölar det är, men tänk på ett tal någonstans mellan trettiotvå och trettiofyra.

...och inomhus tar den allra sista dahliabuketten från förra helgen sin allra sista suck.

Hurra - de överlevde!

Dahlia Eveline

När jag kom hem från påskhelg borta i går kväll upptäckte jag skott från de enda två övervintrade dahliaknölar som jag tyckte att det var värt att kruka upp för några veckor sedan. De har alltså överlevt min allt annat än "by-the-book" förvaring, som bestod i att de har legat i en öppen kartong i bubbelplastväxthuset utan någon som helst täckning.

Jag vet inte riktigt vad som hände i höstas efter att jag omsorgsfullt grävt upp, sköljt och torkat 10-12 knölar som jag ville spara. Jag tror att det var att jag inte fick tag på ogödslad torv att lägga dem i och så blev de liggande i ren frustration. De flesta var ganska hopskrumpnade nu efter vintern, så de slängde jag, men tydligen var det tur att jag chansade på dessa två.

Till hösten ska jag nog testa att kruka upp de knölar jag vill spara redan vid uppgrävningen, så får de stå utan vattning frostfritt. Vad tror ni om det?